Recensioner 2020

I odödliga odlares sällskap

Elin Unnes, Natur & Kultur 2018, 160 sidor

För den som vill ha sin trädgårdshistoria i små portioner, serverad med många språkliga slängar, finns denna bok som bygger på artiklar i tidskriften Vår trädgård. Den har också en undertitel, Livsläxor och botaniska tricks.

För Unnes är de odlare hon har valt rebeller, de odlar som protest och är, med hennes ord, ”någon version av ekologiska anarkister”. För den som (liksom jag) finner stilen och de många inblickarna i hennes eget liv som rockjournalist påträngande är den brokiga och informativa mängden olikartade personligheter en välkommen motvikt.

Det börjar med Vita Sackville-West och slingrar sig vidare, ända ner till Hildegard av Bingen på 1100-talet och Muso Soseki, japansk munk på 1300-talet.  De korta men livfulla presentationerna är uppdelade i grupper, som börjar just med ”Plantskolan Sissinghurst” och sedan fortsätter med ”Odödlig design”, ”Världsförbättrare”, ”När grönsaker blir konst” och slutligen, före index, ”Freaks & Geeks”.

Svenska kvinnor spelar en ganska stor roll, amerikanska gerillaodlare likaså. För den som vill veta mer om de många originella personligheterna finns också en kommenterad boklista efter varje kapitel.Boken är rikt illustrerad, ofta av sofistikerade modefotografer. Torkade växter, udda kompositioner och detaljer av grönsaker dominerar bredvid mer abstrakta mönster.

Ju fler av dessa ”odödliga odlare” man blir bekant med, desto större blir ens beundran för den mänskliga uppfinningsrikedomen inför den växtliga världen.

En miniuppslagsbok att bli stimulerad av, gärna i små doser.

/Florence Vilén

Till toppen av sidan


Ormbunkar

Anton Sundin och Elisabeth Svalin Gunnarsson,  Bokförlaget Langenskiöld , 223 sidor

Vi är många som tjusas av ormbunkar, deras färg och fasta men graciösa form och växtsätt, bladspänsten, doften och deras tålighet. Både trädgårdsodlare och de med krukträdgårdsodlingar gläds åt dem. Anton Sundin, författare och trädgårdsmästare har noterat att det saknats ett samlat verk om ormbunkar på svenska och tillsammans med fotografen Elisabeth Svalin Gunnarsson har han nu avhjälpt denna brist. Anton Sundin är tidigare medförfattare till den omistliga boken om Jord som kom 2016 och Elisabeth Svalin Gunnarsson är förutom fotograf även författare och kulturskribent med särskilt intresse för trädgård.

Anton Sundin har haft som målsättning att beskriva ormbunkarnas hela historia och det har gjort boken mycket inehållsrik. Vi får följa honom och jordens ormbunkar på en svindlande tidsresa från klotets äldsta tid fram till nu med ett händelserikt uppehåll i England under den viktorianska eran på 1800-talet.

Ormbunkarna är en av jordens äldsta växtgrupper, de fanns innan växter med fröförökning uppstod, de fortplantar sig i stället med sporer som sprids i stora mängder med luftens hjälp och inte genom det så kallade ”Linneanska äktenskapet”. De är anpassningsvilliga och har överlevt flera massutdöenden av liv på jorden och dessutom utvecklat nya grupper. De första ormbunkarna visar sig i fossila spår, de äldsta avtrycken skapades för 345 miljoner år sedan och det äldsta svenska ormbunksfossilet är 185 miljoner år och från Skåne.

I bokens första tredjedel presenteras ormbunkarna, deras historia och olika former, utbredning, egenskaper, namn på särskiljande fysiska delar, fortplantning och livscykel. Allt detta är egentligen välbekant, men jag läser det som för första gången och tror inte att jag är ensam om den känslan.

När ormbunken så fint rullar ut sitt blad om våren liknas det i England vid snäckan på en fiol – fiddlehead, hos oss kallas bladet med sin oupprullade del oftast kräkla (biskopsstav).

Ett femtiotal vildväxande ormbunkar i Sverige beskrivs och vi känner igen några av dem från skogspromenaderna. Vi uppmanas att inte gräva upp dem utan att som trädgårdsodlare välja plantskolornas utbud. Därefter får vi tydligt avläsbara bilder och utförliga texter till något mer än hundra odlade ormbunkar som lämpar sig för plantering på våra breddgrader. Alla har uppgifter om storlek, härdighet, vilken jord de föredrar, sol eller skugga samt författarens eget personliga utlåtande om växten. De här sidorna tror jag på lång sikt kommer att bli eftersökta och användbara.

Bokens övriga två tredjedelar inleds med Ombunken i människans värld och här följer en omväxlande och delvis dramatisk meny med företeelser som ormbunkar givit upphov till eller råkat ut för i mötet med människan, det kan vara medicin eller mat, myter, magi men även missförstånd och större fysiska komplikationer. Vi påminns också grundligt om 1800-talets ”viktorianska galenskap” fern craze i England, något som även vi i Sverige nåddes av, dock i mer utspädd form.

I Storbritannien hade intresset för exotiska växter och trädgårdsodling vid den här tiden breddats till större folkgrupper och ormbunkar hade kommit att genomsyra hela det viktorianska samhället. Man byggde glashus till sina växter från mindre till mycket stora, där man skulle föreställa sig de stora ormbunksskogarna från forntiden. Man hade ormbunksmönster på gardiner och porslin, på glas och metall, mönstret passade många material. Ormbunken blev de pryda viktorianska kvinnornas bästa vän, säger Sundin. Linnés klassifikation av växtriket hade mött motstånd i den botaniska världen och från kyrkan och man hade invändningar mot att blommorna genom Linné fått tydliga könsdelar och det ansågs anstötligt för kvinnor att behöva stirra på dem när de studerade växter. Ormbunkarna blev därför räddningen för botanikintresserade kvinnor i Storbritannien. Ormbunksgalenskapen tog slut i och med första världskriget.

Ormbunkens alla äventyr kan med fördel läsas högt i skymningen vid en stilla brasa. Berättaren Sundin fångar vårt intresse med ett skönt språk och ständigt flyt i handlingen. Jag sökte i början efter referenser till händelserna men har insett att en författares berättarglädje får inte fjättras med referenser.

I de sista avsnitten närmar sig Sundin åter de nu levande ormbunkarna och ger oss vägledning i att välja rätt ormbunkar och förse dem med lämplig jord, bra läge och skötsel och hur man förökar dem med sporer. Vi får planteringsförslag för woodland, stenträdgård, våtmarksträdgård, stubbträdgård och samplanteringar med andra växter. Odlare med krukor inomhus är inte bortglömda. De sista ormbunksförslagen gäller lämpliga växter för kyrkogårdar, trädgårdarna vi sällan talar om. Med Sundins ord, ormbunken med sina årmiljoner är evighetens växt och den kommer troligen att finnas en evighet till, den passar väl in i evighetens symbolvärld och ger en lugn framtoning med sin färg och form.

Till sist kan vi läsa namnen på ett antal trädgårdar med ormbunkar i Sverige och Storbritannien, värda ett besök. Bergianska trädgården är inräknad.

/Britta Stenberg-Tyrefors

Bloggadress: Brittakarolina.com

Till toppen av sidan