Recensioner 2021

SNÖDROPPAR. En galantofils kärlekshistoria

Gunnel Carlsson och Elisabeth Svalin Gunnarsson , Roos & Tegnér Förlag, 191 sidor

En regnig dag i december 2019 planterade jag en lerkruka full med snödroppslökar, alldeles säkert var det Galanthus nivalis. De var redan på gång, hade växt till med blad i den söndriga påsen bland lökar som blivit liggande. Eftersom vi inte fick någon kylig vinter blev resultatet lyckat och mina lökkrukor var till stor glädje under den förlamande coronavår som följde.

Härligt var det alltså att i februari ställa in krukan med G. nivalis och känna dess tydliga honungsdoft sprida sig i rummet!

Om det var början till min galantofili återstod att upptäcka när jag började läsa boken om galantofilerna – en grupp människor ”som hyser onormalt mycket kärlek för snödroppar,” enligt boken.

Det är visst bara vi svenskar och engelsmännen som kallar växten för snödroppe. Runt om i andra länder där den växer heter den allt möjligt annat – danskarna kallar den ”vintergäck” och hos dem blommar den ju lagom till jul. På en av de första sidorna i boken finns ett porträtt av en engelsk upptäcktsresande, sir Walter Raleigh, smyckad i ett örhänge i form av en snödroppe. Blomman blev snabbt uppskattad när den kom till Europa under 1500-talet.

Boken innehåller flera fina berättelser om snödroppar, en av de bästa är den om ”Krimsnödroppen” (G. plicatus) som gladde de deprimerade soldaterna när den bröt upp den frusna marken i hålen efter skott och granater under Krimkriget på Krimhalvön vid Svarta havets norra kust (1853-1856). Engelska, franska och ryska soldater pressade blommor och samlade lökar som de skickade hem.

Snödropparna finns vildväxande från Pyrenéerna till Kaspiska havet och det var i fuktiga skuggiga områden som modiga växtjägare fann dem, inte minst under den ”Viktorianska tiden” (1800-talets mitt). De dök  sedan upp på brittiska trädgårdsutställningar tillsammans med andra exotiska växter, åtrådda av alla som hade råd.

Att de ”smälter sig igenom jord och snö” beror på en unik cellfunktion, härdigheten är ju fascinerande.

Vid en första blick på bilderna i boken, Elisabeth Svalin är fotograf och illustratör, ser de olika arterna ut att vara likadana men det är fel. Man skiljer dem åt genom att studera de inre och yttre kalkbladen (gärna med en liten spegel kallad ”galantoskop”) och bladen varierar i färg och utseende. En del arter har stor spridning, andra har blivit skövlade, eller så är de mycket rara och nyligen upptäckta.

I boken finns fina instruktioner om förökning och kultivering av snödroppar: ”twinscaling”, lökdelning och frösådd. Vi får också läsa historierna om de fantastiska samlarna, beskrivna med vördnad och kärlek, som Bowles och Elwes. Författarna har besökt England och träffat släktingar och förvaltare av samlingarna.

I Sverige finns också flera galantofiler – själv fastnade jag för historien om Jonny Andresen från Töcksfors i Värmland (zon 5) som ville bevisa att det går att odla mycket rart i trakten. Han har ett 70-tal sorter.
Magin i att finna de allra första snödropparna, vårvinterns ljus – känslan skildras trovärdigt i boken.

Visst blev jag galantofil!

/Marina Rydberg

Till toppen av sidan


Ett liv på vår planet

David Attenburough , Natur & Kultur , 231 sidor

Vi lever alla i Pripjat, en öde stad, säger sir David Attenborough och beskriver vad som kan ske när ett område ödeläggs genom dålig planering och mänskliga misstag. Det hände vid kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Där människan nu inte längre kan bo tog naturen över, sprängde asfalt och betong och utplånade de mänskliga spåren. Det handlar inte om en olycka utan har skett till följd av en förödande brist på omsorg och förståelse. Med den liknelsen inleder Sir David sin senaste bok och det är vår slumrande förståelse för planeten jorden och dess nuläge han vill väcka med hjälp av vad han sett och erfarit under ett långt liv.

Vem är då Sir David Attenborough? Han föddes 1926 i London, Storbritannien, är en engelsk zoolog, författare och programledare i TV, mest känd som TV-presentatör av naturprogram och den på 70-talet mycket uppmärksammade serien Liv på jorden.

Efter en barndom med naturintresse och därefter studier i naturvetenskap började han 1952 som praktikant på BBC. Det första programmet han medverkade i var Zoo Quest. Då programledaren oväntat avled, fick Attenborough överta hans roll och programserien pågick fram till 1964, då i svartvitt under TV:ns barndom. Redan då blev han ett namn man inte missade att följa, rösten var så speciell och hans entusiasm och upptäckarglädje gjorde att allt han visade blev medryckande. Han fick resa till andra delar av världen och resultatet blev flera naturreportage för TV och böcker. När även människornas liv på otillgängliga platser intresserade honom började han läsa antropologi, men studierna avbröts 1964, då han behövdes vid BBC:s introduktion av färg-TV. Han blev då kanalchef och senare programdirektör för BBC.

Attenborough ville göra egna filmer och särskilt en om livet självt. Det blev Liv på jorden, en idé han presenterade för sin efterträdare och som kom att ta tre år att skapa. Som de flesta av hans program blev serien en succé. Den såldes till 100 länder och beräknas ha setts av en halv miljard människor. Det ger ett mått på hur många personers öra och öga han haft tillgång till och kunnat påverka. Han har skrivit drottning Elisabeths jultal sju gånger, adlats till Sir David och minst 14 nyupptäckta växter och djur har fått hans namn.

Sir David Attenborough är alltså en gigant, nu 94 år och med miljontals hängivna TV- tittare. De har upplevt och fascinerats av all världens sällsynta djur och naturföreteelser ledda av och i sällskap med en intresseväckande guide.

Med boken Ett liv på vår planet har han på 232 sidor sammanfattat sitt yrkesverksamma liv, vad han kommit att inse, vart vi är på väg och vad vi måste göra för att hejda den misshushållning med jordens resurser vi låtit fortgå, medan vi fortsätter leva våra bekväma liv och krävt ständig tillväxt. Efter inledningen, där han skriver om intryck från Pripjat, lämnar Attenburough i del 1 sitt Vittnesbörd, en skildring av hans tidiga naturintresse och sin yrkesverksamhet under nära 70 år. Han har valt 9 årtal mellan 1937 och 2020 för att visa hur tre faktorer, viktiga för jordens tillstånd, har förändrats under denna tid. Folkmängd, koldioxidhalt i atmosfären och återstående vildmark visas och förändringen mellan de nio årtalen förskräcker.  1937 var jordens folkmängd 2,3 miljarder, koldioxid i atmosfären 289 ppm, återstående vildmark 66 %. År 2020 är jordens folkmängd 7,8 miljarder, koldioxid i atmosfären 415 ppm och återstående vildmark 35 %.

Till en början var det enbart fascinerande naturliv Attenborough ville visa, överblicken med hotet mot naturen saknades ännu och han beskriver tillfället år 1968 då hans syn på jorden förändrades. Det var i väntan på bilder från Apollons månlandning 1968, sändningen krånglade och jorden råkade komma i bild i stället för månen och då såg han att planeten var liten, ensam och sårbar och att den var begränsad.

Attenboroughs vittnesbörd handlar om hur han sett och med filmprojekt visat hur naturen misshandlats, haven utfiskats och nedsmutsats, korallskogar har dött, och orangutangernas livsnödvändiga skogar omvandlats till enorma oljepalmsplanteringar. Ljusglimtar finns i den dystra uppräkningen, mötet med bergsgorillorna i Rwanda var mer positivt. Man har med olika insatser lyckats vända den minskande populationen till ökande. När man ville belysa apornas evolution och den motsättliga tummens utveckling sökte man upp Dian Fossey i Rwanda som hade kontakt med bergsgorillor. Man fann en flock och höll respektfullt avstånd till dem, men de skulle ändå filmas. Då kände Attenborough något på huvudet och det var en stor bergsgorillahona som oväntat kommit fram ur en dunge och lagt sin hand på hans huvud, ett par ungar kom också fram och satte sig att leka med hans skosnören. Apmamman såg honom i ögonen med sina mörkbruna, släppte hans huvud men drog i stället ut hans underläpp för att kunna se honom i munnen. Han säger att han befann sig i ett överlyckligt rus och struntade helt i att studera apans tumme.

Det är dock de tydliga förändringarna till det sämre som oroar Attenborough, han har ju sett dem komma och i bokens del 2 målar han upp vad som väntar oss under de närmaste 90 åren om vi fortsätter att leva som om jordens resurser var oändliga. ”Vi lever i skuggan av en katastrof vi själva ställt till med och den härrör just från de ting som gör våra bekväma liv möjliga”. Men det finns ännu tid att ”stänga av reaktorn” säger Attenborough.

I del 3 tar han upp Vårt krav på ständigt ökad tillväxt i världsekonomin som i grova mått mäts i bruttonationalprodukt (BNP). Det styr hela vårt samhällsmaskineri och vi är fixerade vid att det ständigt ska öka. En ny ekonomisk disciplin vill föra in flera faktorer än de ekonomiska vid beräkning av BNP. Nya Zeeland övergav BNP år 2019 och har förändrat landets prioriteringar och är därigenom en föregångare. Allt levande som växer, har en viss tid för tillväxt, därefter mognar det och som moget kan det frodas länge.  Ett alternativ till ständig tillväxt är att få mogna. Till det krävs visdom, skulle mänskligheten klara det? Vi behöver återförvilda landmassan, Costa Rica har visat att det går, växla till ren energi, återförvilda haven över till vegetarisk diet. Befolkningsökningen skrämmer inte Attenborough lika mycket, den kommer att plana ut när även fattiga länder får det bättre och som en följd föds då färre barn. De många framtidsvisionerna som är tänkta att rädda naturen för människans överlevnad har redan påbörjats eller är igång. Därför är Attenboroughs bild av det öde och obeboeliga Pripjat med naturen som enda överlevare och där människans spår utplånats av sprängande grönska, svår att ta till sig.

Ett liv på vår planet ger oss en mjuk men effektiv uppdatering av hur vi missbrukat jordens resurser vartefter nya tekniska möjligheter gjort det möjligt att accelerera utvecklingen. Vem ska läsa den?   Alla läskunniga i åldrar från högstadiet och uppåt, mina föräldrar om de hade levat.  De som är födda de senaste 100 åren har fått olika bilder av den framtid jorden kan ge.  För Attenboroughs och min generation var jordens tillgångar obegränsade, den hade allt.  Attenborough visar att hans bild av jorden har förändrats och hans bok motiverar till handling.  Den har ett block med färgbilder från flera av Attenboroughs projekt och många svartvita bilder delar upp de faktafyllda sidorna. Texten kan läsas utan förstoringsglas, boken väger 570 g och det lätthanterliga formatet gör att den går bra att läsa i sängen.

/Britta Stenberg-Tyrefors

Till toppen av sidan