Vildare rosor
Marika Delin är trädgårdsdesigner och har tidigare gett ut boken Min skogsträdgård: silande ljus och vandrande skugga. Hon lyfter fram vildrosor och närbesläktade hybrider som är friska, härdiga och lättodlade. Författaren utgår från sina egna erfarenheter som designer och odlare och delar in rosorna i fyra grupper efter färg: vita, gula, rosa och röda. I följande avsnitt kan man hitta klättrande rosor, stora vildrosor och marktäckare och sist finns en förteckning över roskompanjoner – ”lågmälda” perenner som inte förtar intresset från rosorna. Allt detta underlättar för läsare som inspireras av boken att odla vildare rosor. Presentationerna inleds oftast av en personlig reflektion som följs av en historik och beskrivning av växtsätt, blad, blommor, taggar, doft, härdighet och blomning.
Vildrosorna älskas av pollinatörer och håller rådjuren borta med sina taggar. Deras blomning kommer i regel före de förädlade sorterna och gynnar därför försommarens pollinatörer. Exempel på sorter med tidig blomning är kinesisk gulros, gullvivsros och vingros. På sensommaren blommar vresrosorna om samtidigt med sina stora, röda nypon.
Finlands vita ros är välkänd och finns i många trädgårdar, men vem kan motstå spännande hybrider som Carins Rosa Kind, Hällestorp eller Smålands Granat?
De är sorter som man fann i POM:s rosinventering Rosuppropet. Av dessa finns 274 sorter beskrivna i Rosarvet i Nationella genbanken som gavs ut 2021. En del av dessa rosor finns att köpa under varumärket Grönt kulturarv. Carins Rosa Kind hittades vid POM:s inventering på Liljeberget på Utö och anspelar eventuellt på kärleken mellan Carin Waern Frisell och Ester Blenda Nordström som under 1900-talets första hälft tillbringade mycket tid på Utö. Smålands Granat fann författaren i rosariet i Jönköping och attraherades av de stora, svartglänsande nyponen som samsades med vita blommor. Smålands Granat tillhör Spinosissima-gruppen. Hällestorp som också tillhör Spinosissima-gruppen är en mycket härdig, tvåfärgad liten rosa ros som finns att köpa under etiketten Grönt kulturarv.
För odlaren finns det praktiska råd om sjukdomar, plantering och beskärning. Recept på nyponsoppa, picklade nypon och ”nyponläder” – torkat nypongodis – avslutar boken.
Vildare rosor är en välskriven och inspirerande bok som fyller en lucka i litteraturen om rosor. Bokens layout är tilltalande – enda nackdelen är att några sidor har så mörk färg att de är svårlästa. De vackra och instruktiva fotona är tagna av fotografen Karin Björkquist.
/Birgitta Modigh
Till toppen av sidan
Ogräsbibel. En mångfaldspredikan
, Pollinera Sverige, 95 sidor
”Älska ogräs” uppmanar gruppen bakom Pollinera Sverige. När man som odlare har hatat ogräs i många år är det inte helt lätt att börja älska dem, men om man vill att insekterna ska leva och göra sitt arbete att pollinera växterna då är det kanske dags att tänka om.
Lisen Sundgren, herbalist och ”ogräsälskare” och fotografen Lena Granefelt inspirerar läsarna att både beundra och äta ogräset. Mellan växtbeskrivningarna finns fina bilder och läckra recept för matlagning. Späda kirskålsblad kan man äta i sallad, när den vuxit till sig är stammarna goda att pickla. Att man kan äta maskrosens olika delar är väl känt men det är kanske mindre känt att de innehåller massor med vitamin A och mineraler. Det är nästintill omöjligt att rensa bort knölklockor från odlingarna eftersom de har ett vittförgrenat rotsystem. Ett tips är att gräva upp rötterna tidigt på våren och laga till dem som svartrot. Vad sägs om ugnsstekta knölkocksrötter tillsammans med morötter och lök som serveras med smörslungad kirskål?
Att vi ska börja äta ogräs är inte det viktigaste budskapet utan tanken är att gynna de pollinerande insekterna. Listan över ogräs som älskas av pollinatörer är lång: baldersbrå, brännässla, cikoria, fibblor… Många ogräs är nektarkällor för dagfjärilar, pollinerande bin och humlor. Ogräsen kan också locka till sig skadedjurens fiender som nyckelpigor.
Syftet med Pollinera Sverige är att sprida kunskap om biologisk mångfald och pollinering. Under den årliga Pollineringsveckan i maj arrangerar miljöorganisationer, bönder, biodlare, föreningar och många andra en rad aktiviteter för att öka den biologiska mångfalden. Organisationen delar ut pris till Årets Pollinatör, driver en podd och ger ut olika slags kunskapsmaterial, där Ogräsbibeln är en del.
/Birgitta Modigh
Svensk trädgårdshistoria – 1800- och 1900-
Den här boken är nödvändig för alla oss som arbetar med trädgård, för alla som har en trädgård och för dem som är trädgårdshistoriskt intresserade.
I den här delen behandlas den mest intressanta tiden i Sveriges trädgårdshistoria. Nämligen den vi fortfarande ser tecknen på, den vi minns och den vi är en del av. Lustparken där människor promenerar, har picknick i och umgås kring. Vinterträdgårdar och trädgårdscaféer. De botaniska trädgårdarna.
Växter är tidsmarkörer men de är också statusmarkörer. Villaträdgården eller fönstret med krukväxter var ingen självklarhet ens för 100 år sen. Det krävdes handelsträdgårdar och plantskolor för det, och innan dess växtjägare och trädgårdsskolor som utbildade trädgårdsmästare och landskapsarkitekter.
Offentliga parker och grönområden av det slag vi ser och lever i idag behandlas också. Jag kan bara tacksamt ta emot all kunskap som serveras i det här praktverket som går att använda både som uppslagsverk och härlig blädderbok.
/Marina Rydberg, trädgårdsmästare
Till toppen av sidan
Trädgårdsmästarens orangeri
Författaren Maria Löfgren, trädgårdsmästare och trädgårdshistoriker, visar fram en spännande bild av orangeriernas bortglömda historia. Med sin bakgrund som hortonom och trädgårdsmästare har hon plöjt igenom svenska trädgårdshandböcker från 1600-talet och framåt och frågat sig: Hur visste forna tiders trädgårdsmästare hur de skulle sköta de främmande och dyrbara citrusträden?
I dag med överflödet av apelsiner och citroner i mataffären glömmer vi lätt bort att det är exotiska växter som importerades från fjärran länder. Under romartiden kom de från Egypten, Kina och Indien och där byggde man upp enkla skydd för att de skulle klara sig. I Sverige hade Erik XIV stora planer på att anlägga ett hus för pomeranser och vindruvor i Kungsträdgården men det är osäkert om de genomfördes. Med drottning Kristina som tog hit den franske trädgårdsmästaren André Mollet kunde drömmen om exotiska frukter i den kungliga trädgården förverkligas. Där odlades apelsiner, citroner, granatäpplen, myrten och mycket annat i ett uppvärmt pomeranshus. Från hovet spreds sedan intresset för att odla exotiska växter till landets slott och herresäten. Föregångare var Olof Rudbeck d ä som konstruerade ett pomeranshus i Uppsala som blev förebild för liknande hus vid Ulriksdal, Karlberg och Venngarn. Men det var inte bara de kungliga slotten som ståtade med orangerier utan också stora herrgårdar som Lagmansö, Fånöö och Lövstabruk.
Med Linné ökade intresset för exotiska växter och 1743 stod orangeriet i Linnéträdgården i Uppsala färdigt. Det innehöll inte bara ett enda rum utan olika växtzoner med olika klimat, något som var nytt för Sverige. Efterhand utvecklades teknik och kunnande – glas och värmesystem förbättrades. Men för att lustgårdarna ska blomstra måste det till en trädgårdsmästare med stor kunskap och erfarenhet. Kunskaper och idéer fick man vid resor på kontinenten eller också kallade man in trädgårdskunniga främst från Frankrike, Holland och Tyskland. När Bergianska trädgårdsskolan startade 1791 utbildades också svenska trädgårdsmästare.
Så småningom suddades gränsen mellan orangeri och växthus ut. Det var inte bara exotiska frukter som fick plats i orangerierna utan också ovanliga perenner som drevs till blomning, som exempelvis den berömda agaven på Noors slott som var den första som blommade i Sverige. Den fria sjöfarten i början av 1800-talet gjorde att citrusfrukterna blev billigare, samtidigt som tillgången till importerade växter från fjärran länder ökade. Orangerierna fick ge plats åt utplanteringsväxter och man byggde stora växthus som exempelvis Palmhuset vid Göteborgs Trädgårdsförening. I början av 1900-talet var i stort sett citruskulturen över. I dag finns det en enda orangeri – verksam vid Botaniska trädgården i Uppsala.
Ljus, vatten, uppvärmning, jord och näring behövs för att växterna i ett orangeri ska må bra. Författaren har gjort en djupdykning i trädgårdshandböckerna och beskriver i detalj hur orangerierna sköttes. Att värma upp ett orangeri var komplicerat. Man hade kakelugnar eller system med rökkanaler. Först år 1900 kunde det första orangeriet – vid Gysinge – värmas med elektricitet. Arbetet i orangerierna var tungt med många omplanteringar och förflyttningar. För att lättare kunna flytta på krukor och lådor fanns det ofta dekorativa bärhandtag och specialbyggda vagnar. När träden bars ut och in i orangeriet vid Karlbergs slott tog man hjälp av saxiska krigsfångar som fanns på Rörstrand. Stora gjutjärnsurnor, ofta med adliga eller kungliga vapen, blev och är fortfarande statussymboler.
Som hortonom och trädgårdsmästare lägger Maria Löfgren större vikt vid orangeriets funktion och innehåll än vid byggnaden. Det innebär att hon har dokumenterat det omfattande praktiska arbetet i orangerierna med många intressanta detaljer allt ifrån luckor och fönster till växternas placering och vård. Hon konstaterar att det historiskt var växterna som var i centrum, i dag är det byggnaden som vårdas. Därmed har orangeriet förlorat sin funktion men glädjande nog ser hon en renässans för orangeriet som begrepp.
/Birgitta Modigh
Blommande rabatter
Hanna Wendelbo har tidigare bl.a. skrivit boken Odla blommor, som handlar om att odla ettåriga blommor för att binda vackra buketter. Något som har blivit mycket populärt. Denna bok handlar om hur man skapar välkomponerade vackra och spännande rabatter.
Hanna beskriver sig själv som en formgivare med specialkompetens inom mönsterdesign, med ett klappande hjärta för blommor och trädgård. Ni som följer Hanna på sociala medier har sett många vackra färgstarka bilder på allt Hanna skapar. Denna nya bok är inte bara väldigt snygg och lockande. Den innehåller också mycket kunskap och handfasta råd.
Boken inleds med rabatten. Att lägga grunden till en rabatt, eller kanske är det krukodling som gäller. Sedan väljer man växter, komponerar, väljer färger och uttryck. När det gäller komposition av en rabatt får man 13 olika förslag från en som verkligen kan det här, t ex mormorsrabatten, månskensrabatten eller varför inte honungsrabatten. Varje rabatt visas som skiss med bild och matnyttig beskrivning av alla enskilda växter.
Sista delen av boken tar upp anläggning, sådd, plantering och skötsel av rabatten.
Man kan förledas att tro att en så här läcker och snygg bok mest är ögongodis. Det stämmer inte i detta fall. Även om du tycker att du är en rätt van odlare finns här mycket att hämta. Inspirationen får man på köpet!
Jag vill verkligen rekommendera denna bok!
/Gertrud Nerpin
Till toppen av sidan
Klint Karins kålrot och Kurt Jönssons bondböna
, SLU Nationella Genbanken, 203 sidor
Under många år har den vanliga vägen att skaffa fröer varit att köpa dem från de stora internationella fröfirimorna. Men som tur är finns det entusiaster som envist sår och bevarar sina egna lokala fröer – för smakens och för minnenas skull. I början av 2000-talet samlades många lokalsorter av baljväxter och köksväxter in och dokumenterades i Fröuppropet inom Programmet för odlad mångfald, Pom. De presenterades i boken Klint Karins kålrot och Mor Kristins böna: om Fröuppropets kulturarv som kom ut 2013. I den nya och omarbetade upplagan har Fröuppropets sorter kompletterats med ett hundratal lokalsorter.
Författarna, som alla har en gedigen kunskap i ämnet, har inte bara lyckats reda ut de snåriga begreppen lantsort, kultursort och lokalsort utan också lyckats ge en levande bild av människorna bakom odlingarna och lokal odlingshistoria. De sorter som beskrivs i boken är lokalsorter, det vill säga växter som har odlats under lång tid på samma plats och som har sparats av odlaren som utsäde från år till år. Inte sällan har fröerna förlorat sitt ursprungliga namn och sedan fått olika namn allt efter odlaren eller platsen.
Många sorter har ärvts i flera generationer, ofta på kvinnolinjen, som t ex ”Mormors gröna ärtor”, ”Vretens Alma” eller ”Finas fina”. Men vanligast är namn efter odlingsplatsen. Med hjälp av de intressanta utbredningskartorna kan man utläsa odlingstraditioner och klimatförutsättningar, men också i vilka områden föreningen Sesam och genbanken har varit aktiva.
Ett särskilt kapitel ägnas kålrot – en både hatad och älskad kulturväxt som till och med har betraktats som en unik svensk grönsak. Engelskans swede, franskans chou suédois och tyskans Schwedische Rübe är ett tecken på detta. Trots att kålroten inte är särskilt uppskattad i matlagning finns många lokalsorter kvar i det så kallade kålrotsbältet (Dalarna, Medelpad, Jämtland, Ångermanland och Västerbotten).
Det finns otaliga historier förknippade med odlingen av lokalsorterna. Även en icke-odlare kan med njutning läsa om de lokala sorternas historia och användning. Med bokens gamla svartvita foton kommer man också nära de människor som har odlat. På de gamla torpen odlades potatis, kål, ärtor och bönor. När det var dags att skörda kunde de färska grönsakerna avnjutas i en redd soppa eller i en stuvning med fläsk men sedan konserverades de för vinterns behov.
För dagens odlingsintresserade är det här en bibel att leta i om man är intresserad av gamla sorter. Programmet för odlad mångfald (Pom) och Nordiskt Genresurscenter (NordGen) har genom att samla och presentera alla dessa lokalsorter bidragit till en renässans för odling av köksväxter.
/ Birgitta Modigh
Till toppen av sidan
Frukt & bär A-Ö, recept och bruksanvisningar
Efter den tidigare boken ”Grönsaker A–Ö” som kom för några år sedan är den populära kocken Paul Svensson nu aktuell med uppföljaren ”Frukt och bär A–Ö”.
Den här boken kan sägas vara en frukt- och bärbibel och består av 33 olika frukter eller bär i egna kapitel . Omfattningen sägs vara nästan alla frukter och bär som växer här i Norden, sinsemellan väldigt olika och var och en med sin egenhet och charm. Även flera bär som jag inte kände till sen tidigare eller inte visste att man kan ta tillvara finns med. Ett undantag är rabarbern som ju botaniskt sett är en grönsak men som får vara med eftersom den historiskt har använts mest i dessertköket.
Även den här boken har fin formgivning, vackra bilder och med samma pedagogiska upplägg som i boken om grönsaker. Allmänna men mycket trevliga beskrivningar av respektive frukt eller bär samt bruksanvisningar, som listar allt man kan göra med dem, kompletteras med totalt ca 500 recept.
Det jag tycker är extra intressant med boken är att man kan upptäcka nya bär eller frukter och dessutom nya användningssätt för dem tex hur man kan använda fler delar av växterna än vi vanligtvis gör. Frukter och bär används i grytor, gratänger och inläggningar förutom det som kanske är de mest traditionella i desserter, saft och sylt.
Jag som verkligen har tyckt om och ofta använt hans bok om grönsaker kan verkligen rekommendera även denna. Förutom att man lär sig en massa nytt så får man inspiration att prova nya råvaror eller tillagningsmetoder. Den pryder dessutom sin plats i bokhyllan.
/Åsa Taube
Till toppen av sidan
Mossa. I skog, trädgård och kruka
Ulrica Nordström, skribent och växthantverkare, blev inspirerad att skriva om mossor genom sin uppväxt i de norrbottniska skogarna. Intervjuer och reportageresor till mossträdgårdar i Japan och USA, tillsammans med Ulricas egna erfarenheter av mossor i det vilda, i trädgårdar och i slutna system är utgångspunkten till boken Mossa – I skog, trädgård och kruka. Det är blandning mellan reportagebok om mossor och en guidebok till hantverket att jobba med mossor i stor eller liten skala.
I Sverige kan man hitta drygt 1 000 olika mossor och nya arter upptäcks hela tiden. Det finns tolv fridlysta arter men alla andra får man med vissa begränsningar plocka ute i naturen. Med hjälp av bokens tydliga foton kan man göra en vandring mellan spännande mossor som lundpraktmossa, saltblommossa, cypressfläta och många andra.
Varför är mossornas status så låg i de skandinaviska länderna där man snarare kämpar för att utrota mossan i trädgårdarnas gräsmattor än att ta tillvara deras skönhet? Till skillnad från länder som USA och Japan finns det inte en enda offentlig mossträdgård i Sverige. Förr användes väggmossa som tätningsmaterial, framför allt i timmerhus. Vitmossa har använts vid sårbehandling. Kunskapen om mossornas praktiska användning är nästan obefintlig numera. Författarens ambition är att väcka intresse för mossornas unika egenskaper.
De japanska mossträdgårdarna lockar många besökare från hela världen. Författaren har besökt några av de mest kända trädgårdarna och också intervjuat kunniga personer som är engagerade i trädgårdarna. Det är ett gediget avsnitt som ger en utmärkt bild av tanken bakom mossträdgårdarna – att vara en plats för meditation och tanke. Mossorna representerar en fridfull enkelhet och något bestående. Men mossträdgårdar finns inte bara i Japan utan också i nordvästra USA som har ett gynnsamt klimat för mossa. Där har författaren arbetat på samma sätt som i Japan med besök, intervjuer och fina foton.
Om man tänker anlägga en mossträdgård eller kanske begränsa sig till en mossodling inomhus – hur går man till väga? Här finns det många praktiska tips alltifrån jordberedning till val och skötsel av mossan. Också här finns instruktiva bilder.
Som trädgårdsintresserad läsare låter man sig gärna inspireras till att böja sig ner och titta på mossorna nästa gång man går ut i skogen och kanske också börja anlägga en liten mossodling. De stämningsfulla fotona av fotografen Henrik Bonnevier bidrar starkt till denna inspiration.
/Birgitta Modigh
Till toppen av sidan